Jag vet inte hur det är för alla andra gällande mående o att man kan årstidsrelatera det?

Jag hade en riktig svacka i november månad, en början till en depression som höll på att ta ett stadigt grepp om mig. Allt kändes tungt, mörkt o inte mycket kändes positivt. Det som fick mig att gå upp varje morgon o ta tag i dagen var min dotter, fanns inget annat val. hon var ju tvungen att få sina behov tillgodosedda. Detta skrämde skiten ur mig verkligen, för tanken slog mig att tänk om jag blir så sjuk att jag inte klarar att ta hand om henne...Så jag ringde Vårdcentralen o fick en läkartid, läkarn jag träffa tyckte att jag skulle börja äta lugnade tabletter. Jag fråga om han läst min journal o kollat till min bakgrund? Men fick till svar att det går bra att ta några veckor. Några veckor för en som missbrukat lugnande tabletter e ju som att skicka en till helvetet igen, djälva amatör! Jag tacka nej o fråga om jag kunde få nån samtalskontakt istället, o fick träffa en kurator. O med samtal en gång i veckan både med henne o en en annan tjej från råd o stöd så kände jag att mitt mående blev bättre. Att bara få prata av sig om allt som pågår i livet när det känns tungt o jobbigt. Jag tror att det blev såhär pga mycket runt omkring o så det djävla novembermörkret som aldrig ville ta slut.

Detta blev lite som en chock när det kom, eftersom jag inte känns av min panikångest o depression på 2 år. O så fick jag helt plötsligt 2 attacker på 2 dagar. Som tur är vet jag att man inte dör av det o så kan jag hantera det bättre än förr. Men det värsta e att jag blir helt förstörd efter o att det sätter igång mycket tankar o så är man förstås rädd att bli sjuk igen. Det första jag tänkte som ständigt återkom var:

Tänk om jag inte klarar att ta hand om min lilla dotter, vem ska då göra det?

Men det finns stöd därute, samtalskontakt är mitt tips. Läkemedel hjälper inte, det bara skjuter fram problemen o skapar ännu fler i form av beroende...

Idag fortsatte inskolningen för Milia. Lämna henne ensam 2 timmar. Inga problem för henne, hon hade varit på bra humör o skrattat o lekt. Nån gång hade hon slagit en blick mot dörren. För mig däremot kändes det tungt idag att lämna henne där o gå iväg. Jag är ju så van att ha henne precis brevid 24 timmar o dygnet då jag lever ensam med henne. O det har ju varit så sen hon föddes, så såklart känns det tomt utan henne nära mig.

Ja men  man vänjer väl sig??? I morgon ska vi dit igen o då ska hon vara där 3 timmar...