Har nyss lagt Milia, som vanligt råka vi somna vid 17.00 iväll o sov 2 timmar. Allt blir helt fel efter det:) Ja men det är mysigt med sällskap en lördagkväll. Har varit en riktig hemmadag, inte varit utanför dörren. Skönt ibland att gå o dra i sina urtvättade mjukisar o utan smink.

Milias inskolning hade gått bra igår oxå. När jag kom hade hon ritat en teckning o hon såg så glad ut när de gav den till mig. Så den sitter nu på vårt kylskåp.

Nu är det bara 3 dagar kvar tills jag börjar arbeta igen. Jag är så nervös över hur det sk bli att ta sig upp på morgonen. Milia måste lämnas kl 6 för att jag ska hinna med bussen till jobbet:( Fy fatta vad tidigt. Är rätt bortskämd med sovmorgon då oftast Milia har haft bra nätter o sovit till 8.30 Om jag hade varit smart hade jag ju nu den sista veckan försökt ställa om dygnet, men det har man ju inte gjort. Jag är verkligen en kvälls människa o funkar som bäst då. Men man får väl försöka lägga sig tidigare när man går morgon-veckor...

  Från sitt 1-års kalas. Gott var det med tårta...

Milia är på inskolning o jag vet inte vad jag ska göra riktigt? Kollar då o då på telefonen så att jag inte missar om dom skulle ringa o vill att jag ska hämta henne. Tänker på om man skulle passa på o plocka lite o städa lite. För det är inte alltid så lätt med en liten hemme. Oftast blir ju ett rum i taget gjort, o så börjar det om:) Det är aldrig fint i hela lägenheten samtidigt. O kladd som jag hade så svårt för i början,l det börjar lägga sig. Kvittar hur mycket man torkar, man ser dom små handavtrycken lika snabbt igen. Men lite tjusning finns det i det hela, det ska ju synas att det bor ett barn där.

Idag har min symaskin kommit, så nu e det bara att köpa tyger. Jag har inte sytt sen 9.an på högstadiet, o det e inte mycket man kommer ihåg. Men man får väl testa sig fram. Jag känner mig enormt inspirerad av alla sybloggar som finns ute på nätet. Vilka barnkläder de syr, jag är så grymt avis kan jag lova. Mitt första mål är att försöka lära mig att sy hänselbyxor, riktigt retro 70-tal ska de vara. Lite tajta o så utsvängda nertill...Ja ja vi får väl se hur det kommer sluta  Nej om man skulle ta o plocka lite kanske...

Jag vet inte hur det är för alla andra gällande mående o att man kan årstidsrelatera det?

Jag hade en riktig svacka i november månad, en början till en depression som höll på att ta ett stadigt grepp om mig. Allt kändes tungt, mörkt o inte mycket kändes positivt. Det som fick mig att gå upp varje morgon o ta tag i dagen var min dotter, fanns inget annat val. hon var ju tvungen att få sina behov tillgodosedda. Detta skrämde skiten ur mig verkligen, för tanken slog mig att tänk om jag blir så sjuk att jag inte klarar att ta hand om henne...Så jag ringde Vårdcentralen o fick en läkartid, läkarn jag träffa tyckte att jag skulle börja äta lugnade tabletter. Jag fråga om han läst min journal o kollat till min bakgrund? Men fick till svar att det går bra att ta några veckor. Några veckor för en som missbrukat lugnande tabletter e ju som att skicka en till helvetet igen, djälva amatör! Jag tacka nej o fråga om jag kunde få nån samtalskontakt istället, o fick träffa en kurator. O med samtal en gång i veckan både med henne o en en annan tjej från råd o stöd så kände jag att mitt mående blev bättre. Att bara få prata av sig om allt som pågår i livet när det känns tungt o jobbigt. Jag tror att det blev såhär pga mycket runt omkring o så det djävla novembermörkret som aldrig ville ta slut.

Detta blev lite som en chock när det kom, eftersom jag inte känns av min panikångest o depression på 2 år. O så fick jag helt plötsligt 2 attacker på 2 dagar. Som tur är vet jag att man inte dör av det o så kan jag hantera det bättre än förr. Men det värsta e att jag blir helt förstörd efter o att det sätter igång mycket tankar o så är man förstås rädd att bli sjuk igen. Det första jag tänkte som ständigt återkom var:

Tänk om jag inte klarar att ta hand om min lilla dotter, vem ska då göra det?

Men det finns stöd därute, samtalskontakt är mitt tips. Läkemedel hjälper inte, det bara skjuter fram problemen o skapar ännu fler i form av beroende...

Idag fortsatte inskolningen för Milia. Lämna henne ensam 2 timmar. Inga problem för henne, hon hade varit på bra humör o skrattat o lekt. Nån gång hade hon slagit en blick mot dörren. För mig däremot kändes det tungt idag att lämna henne där o gå iväg. Jag är ju så van att ha henne precis brevid 24 timmar o dygnet då jag lever ensam med henne. O det har ju varit så sen hon föddes, så såklart känns det tomt utan henne nära mig.

Ja men  man vänjer väl sig??? I morgon ska vi dit igen o då ska hon vara där 3 timmar...

Idag var det inskolning igen hos dagmammorna, ja de är 2 st systrar som gått ihop o jobbar tillsammans. Tycker jag är kul, o att de inte är så gamla heller, ca 25 års åldern. Faktiskt när jag kom dit 1.a gången hade jag förväntat mig att en kvinna i 40-45 års åldern, utan smink, början till grått hår skulle komma o öppna dörren. Men istället stod 2 st söta tjejer som såg ut att vara fulla av energi o tycka om sina arbeten. Inskolningen idag gick jättebra, jag fick sitta i ett annat rum sålänge för att se hur hon tog det när inte jag fanns precis vid hennes sida. O jag hörde henne ha så kul därute med tjejerna. Så nu på torsdag blir det att lämna henne därsjälv i 2 timmar o se hur det går.

I mitt hjärta känns det lite jobbigt att veta att nästa vecka så börjar arbetet igen o att

jag inte får lika mycket tid med henne. Att jag kanske kommer missa när hon tar sina 1.a steg, o att inte få se hennes lycka över det ögonblicket. Men på ett annat sätt känns det skönt att få komma ifrån varann lite. Att få längta o se framemot, o planera o sen göra saker saker tillsammans när vi är lediga. För att gå hemma så här länge kan vara ganska enformigt. Så det e med blandade känslor som det verkliga livet snart börjar...

  Detta är min underbara lilla tjej Milia. Hon föddes 29 november 2008.

Sitter nu o skriver mina första rader på denna blogg o undrar om jag denna gång lyckas fortsätta hålla liv i min blogg. Jag älskar att skriva av mig oavsett vilket humör jag e på...Nu börjar jag arbeta nästa vecka då min mammaledighet e slut, så nu börjar det verkliga livet med att passa tider, jobb, o stress stress o stress. Men samtidigt ska det bli skönt att komma ut i samhället igen o bara få höra lite vuxenprat. Har ju blivit mest barnspråket hemma o de man träffat har de ju mest snackats barn med. Ja men nu blir det lite av varje o det ska bli skönt, o det tycker nog Milia oxå som nog börjar bli lite less att mest leka med sin mamma:)